I installation Dream big sleep tight återfinner vi mjölkglasen. Här riktade mot det ögonpar som sträcker sig uppåt, bakom den sovandes ansikte. Tungtäcket är på plats. Räcker det för att drömsömnen ska infinna sig, trots den publika sovplatsen?
I en framtidsdystopi från 1972 skriver Ursula LeGuin om en tid då människorna förbrukat jorden och tvingas hitta en ny planet. De varelser som redan lever där, grobianerna, förbryllas över kolonisatörernas oförmåga att vara i kontakt med såväl sig själva som med naturen.
“-Vet du om de drömmer?
-Som barn gör, i sömnen.
-De har aldrig lärt sig?
-Nej. Ibland berättar de sina drömmar och läkarna försöker använda dem som botemedel, men ingen av dem har lärt sig att drömma och de verkar inte ha någon läggning för det heller.”
Grobianerna samtalar vidare och vi får förstå att de inte särskiljer den vakna tiden och drömtiden.
Om vi backar bakåt igen, till slutet av 1800-talet, finner vi Karolina Olsson till sängs på Oknö, utanför Mönsterås. Hon sägs ligga där i 32 år, i någon slags oförklarlig dvala. På två glas mjölk om dagen klarar hon sig för att 1908 vakna upp utan bestående men. Hon kallas Soverskan på Oknö och folk reser ut till ön för att se henne.
I installation Dream big sleep tight återfinner vi mjölkglasen. Här riktade mot det ögonpar som sträcker sig uppåt, bakom den sovandes ansikte. Tungtäcket är på plats. Räcker det för att drömsömnen ska infinna sig, trots den publika sovplatsen?