Nån gång 1967 slutade man med att bryta malm och sten under jorden i Klackberg. Året innan 1968, då så mycket politiska förändringar skedde i vår del av världen. Gruvan tog en lång suck och fick vila, luften pustades ut till sin omvärld i förändring. Två år senare startade den stora gruvstrejken i Malmberget, Kiruna, Luleå och Svaappavara. Det finns inget så dramatiskt och mastodontiskt med Klackberg, det storslagna finns här men i en annan skala. Gruvhålen är mindre och har funnits i 700 år. De förhåller sig till små kroppar, som har hukat sig för att komma djupt in, och ner. På 1300-talet kallade man Klackberg för Mons Ferri- Järnberget.

Vi vänder oss ner, och under skogen mellan oss och frågar oss hur materialen länkar samman olika tidslinjer och kroppar. Berättelsen blir inte om maskinen, staten, mannen, gruvan utan om de förnimmelser av kroppsliga erfarenheter som är med och formar och omger en större industri. Inte i perifirin utan i sitt eget centrum med en egen berättelse och agens.

Kanske kan den konst som visas här under pandemisommaren 2021 få oss att förnimma en slags samhörighet med dem som har levt och arbetat här under många hundra år. Och förhoppningsvis kan den förnimmelsen få oss att känna att skogen och gruvan inte bara är en plats vi står på utan också en kropp vi är en del utav.